Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten
Att se Jack Sparrow vackla tillbaka på bioduken 2011 kändes som att träffa en gammal vän. Efter tre filmer fick serien nytt blod när Rob Marshall tog över regissören. Ungdomens källa blev den heliga graal som alla jagade, vilket gav berättelsen ett tydligare mål än de snåriga intrigerna i del två och tre. Penélope Cruz klev in som Angelica, en kvinna från Jacks förflutna med både charm och farliga avsikter. Ian McShane gjorde Svartskägg så skrämmande att man nästan glömde Davy Jones. Filmen kändes annorlunda redan från start mer kompakt, mörkare i tonen och mindre beroende av stora ensemblescener med hundratals karaktärer som sprang i olika riktningar.
När Hollywood satsade 410 miljoner dollar på pirater
Budgeten på 410 miljoner dollar gjorde filmen till en av historiens dyraste produktioner. Pengarna försvann snabbt in i avancerad 3D-teknik som var superviktigt 2011 efter Avatars framgång. Inspelningar skedde på plats i Hawaii, Kalifornien och Storbritannien, vilket drog upp kostnaderna rejält. Specialeffekterna för sjöjungfruscenerna och Svartskäggs magiska svärd åt upp en stor del av budgeten. Trots de galna utgifterna tjänade filmen in över 1 miljard dollar globalt. Publiken strömmade till biograferna världen över, särskilt i Kina där den slog rekord. De bevisade att Jack Sparrow fortfarande kunde locka till sig både gamla fans och nya.
Svartskägg stjäl showen (ledsen Jack!)
Ian McShane gjorde något magiskt med Svartskägg. Hans version av den legendariska piraten hade en kall blick som fick folk att rysa i biosalongen. Zombiebesättningen på hans skepp Queen Anne's Revenge rörde sig som levande döda marionetter, vilket skapade riktigt läskiga scener. Hans magiska svärd kunde kontrollera hela fartyg genom rep som levde sitt eget liv. Relationen mellan Svartskägg och dottern Angelica gav karaktären ett oväntat djup han älskade henne på sitt sätt, men kunde offra vem som helst för evigt liv. Jämfört med Davy Jones tentakler och Barbossas förbannelse kändes Svartskägg mer brutal och direkt. Han behövde inga långa förklaringar för att vara skrämmande.
Sjöjungfrurna som ingen såg komma
Glöm allt om Den lilla sjöjungfrun. Pirates-versionerna var dödliga rovdjur med vassa tänder och onda avsikter. Nattscenen vid White Cap Bay blev en av filmens mest minnesvärda sekvenser, där sjöjungfrur attackerade piraternas båtar som hajar kring byte. CGI-teamet skapade varelser som rörde sig som ormliknande monster under vattnet, vackra men dödliga samtidigt. Kärlekshistorien mellan missionären Philip och sjöjungfrun Syrena gav filmen en ovantat mjuk sida. Deras relation kontrasterade perfekt mot all brutalitet och jagande efter Ungdomens källa (vilket var ganska brutalt måste jag säga). Syrenas transformation från farlig till kärleksfull visade att filmen vågade leka med mytologin. Scenen där Philip räddar henne från tortyr blev filmens hjärta.
Varför fans blev besvikna (men ändå tittade)
IMDB-betyget på 6,7 berättar en blandad historia. Många fans saknade Orlando Bloom och Keira Knightley något enormt deras kärlekshistoria hade varit seriens ryggrad. Kritiker skrev att filmen kändes mer som en uppvärmning än ett riktigt äventyr. Rotten Tomatoes gav den 33% från kritiker, vilket är ganska lågt för en blockbuster. Men här är grejen: vanliga tittare gav filmen mycket högre betyg. Dom uppskattade den enklare handlingen efter de förvirrande plotarna i del två och tre. Mer Jack Sparrow-tid utan distraktioner lockade många. Folk erkände att den var roligare och lättare att följa än At World's End. Barbossas nya roll som kung Georg II:s officer överraskade också positivt.
Fortfarande värt en rejoin efter alla år
Tretton år senare håller filmen bättre än man tror. Den finns på Disney+ för streaming vilket gör den superlätt att kolla. Att se de tre första filmerna innan hjälper dig förstå Jack och Barbossas historia, men det är inte nödvändigt. Jämfört med del fem, Dead Men Tell No Tales, känns den här filmen mer fokuserad och mindre desperat. Nostalgifaktorn slår hårt när Jacks tema börjar spela och han gör sitt klassiska intrade. Rob Marshalls regissör-approach gav serien ett fräscht perspektiv som faktiskt fungerade. Ge filmen en chans om du hoppade över den, eller återupplev Jack Sparrows jakt efter odödlighet med nya ögon. Det är två timmar med pirater, magi och äventyr som fortfarande underhåller. Sätt på den en regnig kväll och låt dig svepa med till Ungdomens källa.
